Varför de bästa ledarna lär sig att inte ha svar
I en tid av snabb förändring är förmågan att ställa rätt frågor viktigare än att ha alla svar. Men de flesta organisationer belönar fortfarande ledare som verkar säkra, även när säkerheten är spelad.
Det finns en djupt rotad föreställning i de flesta organisationer: ledaren ska veta. Veta vart vi är på väg, veta hur vi ska komma dit, veta vad som gäller när det är oklart. Och på ytan verkar det rimligt. Vi vill ha ledare vi kan lita på.
Men det finns en baksida. När ledaren alltid måste ha svaret slutar medarbetarna att tänka själva. Frågor eskaleras uppåt istället för att lösas där de uppstår. Och ledaren, som omöjligt kan veta allt, börjar gissa. Fast med en ton som låter som vishet.
De bästa ledarna delar en egenskap: de är genuint nyfikna. De ställer frågor de inte vet svaret på. De säger "Jag vet inte. Vad tror du?" och menar det. De skapar utrymme för att andra ska tänka högt och de lyssnar på riktigt när de gör det.
Det är adaptivt ledarskap i praktiken. Inte att abdikera från ansvar utan att förstå vilka problem som har kända lösningar och vilka som kräver utforskning. Ronald Heifetz, som myntade begreppet, kallar det skillnaden mellan tekniska problem och adaptiva utmaningar.
Tekniska problem kan lösas med befintlig kunskap. Adaptiva utmaningar kräver att människor förändrar sina perspektiv, värderingar eller beteenden. Det kan ingen ledare göra åt sina medarbetare; bara skapa förutsättningar för.
I praktiken innebär adaptivt ledarskap tre saker: att skilja på vilken typ av problem man står inför, att hålla ut i osäkerheten tillräckligt länge för att en riktig lösning ska kunna växa fram, och att distribuera ledarskapet, att involvera dem vars liv påverkas av förändringen i att lösa den.
Det är obekvämt. Det kräver ett tryggt ego och en hög tolerans för ambiguitet. Men det är precis vad komplexa organisationer i en föränderlig värld behöver.
Vill du diskutera detta med oss?
Vi tar gärna ett samtal om hur det här berör er organisation.